av Göran Forsell
Zambias Barn i våra hjärtan – så kan man sammanfatta vårens fadderresa till Zambia. Jag tror att vi alla fick med ett glatt minne från våra möten med alla barnen.
Besöken i Kanyenda är verkligen fadderbesök som ger möjlighet till att träffa de barn man sponsrar. Det känns meningsfullt att få möjlighet att träffa även barnens föräldrar och besöka deras hus och byar.
Det känns också meningsfullt att få möta den personal som på vårt uppdrag genomför verksamheten på skolan i Kanyenda. Lärare, hantverkare och inte minst kökspersonalen får det mesta att fungera så att barnen får det faddrarna i Sverige förväntar sig. Det blir många möten som ger relationer och kontakter även efter besöket. Jag har förmånen att komma lärarna nära i och med all fotografering i klasserna. Det är också uppenbart för oss att det uppstår en del problem, som det gör på alla arbetsplatser, förhoppningsvis blev de lösta nu under vårt besök.
En av de stora händelserna under våra nästan två veckor i Kanyenda handlade om Lilian Xxxx. En tjej som har cancer i benet och inte längre kan använda sitt vänstra ben. Läkare förordar amputation men familjen vägrar gå med på det. När vi besökte deras by så förstod vi att Lillian skulle vara betjänt av ett par kryckor. Några sådana finns dock inte närmare än Lusaka. Jan och Johan bestämde då att vi tillverkar kryckor. Sagt och gjort mått togs och tillverkning tog fart och framåt kvällen var det dags för leverans. Följande dag kom en lycklig Lillian på sina kryckor till skolan – en promenad på ca 4 km. Det var en väldigt stor upplevelse för oss alla.
Liksom förra året behövde en del elinstallationer ses över. Sture härjade bland kablar och vattentankar för att lösa diverse problem omgiven av lokala åskådare – eller kanske lärlingar? Resultatet blev att vattentanken fick ett överfyllningsskydd med personlig lösning och god funktion.
Elsie och jag hade en diger uppgift att dokumentera alla skolbarn. Det var fotografering och allmän genomgång som resulterade i en hel del hemarbete. Det är jätteroligt att jobba med alla barn i klasserna – det är fantastiska och fina barn – saknar er alla.
Den nya lärarbostaden som är under byggnation krävde också insatser. Här var Johan och Jan snickarmästare och gjorde tillsammans med de anställda i Kanyenda takstolar till den nya lärarbostaden. Snyggt och bra jobbat. Det blev också med deras hjälp en hel del annat småfix bla. byte av dörrar till ett par klassrum.
Det ordnades också en sykurs där Anne och Anna-Lisa startade med att kolla alla symaskiner. De visade sig ha varierande kvalité – och var lite svårhanterade. Men kursen drog igång och engagerade många kvinnor och en man. Det blev några tygkassar som stolt visades upp. Syningen pågick från och till under flera dagar och även Elsie och Angelica deltog med stöd till deltagarna.
Besöken i byarna hemma hos våra barn är höjdpunkter under vistelserna i Kanyenda. Då får man möjlighet att se hur barnen har det. Alla lever under fattiga förhållanden, en del har det bättre en del sämre, men en generell fattigdom finns. Jag upplever det personligen som en materiell fattigdom, brist på mat är väl den största bristen möjligen. Men jag upplever barnen som glada, pigga, tillgivna och omhändertagande gentemot de som är mindre. Klimatet gör också att man tillbringar den ljusa halvan av dygnet utomhus och den andra halvan vilande i sitt hus. Temperaturen är behaglig i princip året runt, lite varmt ibland – för oss i alla fall.
Det är en fantastisk upplevelse att umgås med alla de skolbarn som vi tar hand om i Kanyenda. Man är ständigt omgiven av dessa underbara barn. Som fotograf är det väldigt roligt att fånga barnen på bilder – en del kan ni se här.
Det tar ett tag att landa efter ett besök på Kanyende Center Private School. Man är fylld av upplevelser och tankar och med en längtan att återse alla våra vänner och fadderbarn i Kanyenda.
Tack för den här gången
