Av INGELA STENMARK
TUPPEN i grannbyn höll sig på sin kant den här gången, d v s han hade slutat väcka oss kl 3 på natten och gol som mest när vi redan hade stigit upp för dagen. Det var vi verkligen glada för.
Vi – Lars-Gunnar Sandberg, Elsie Sandberg, Gunilla Samuelsson (samtliga Herrljunga), Stefan Falk, Yvonne Rillnert Falk, Gerd Johansson och Ingela Stenmark (samtliga Alingsås) – startade vår resa till Zambia tisdagen den 10 november med att flyga från Landvetter till Arlanda. Där träffade vi Nello Benini och Monica Timonen från Stockholm som skulle resa med.
Färden fortsatte Stockholm – Addis Ababa – Ndola (norra Zambia). När vi kom fram till Ndola onsdag eftermiddag blev vi hämtade av personal från skolprojektet. Första anhalten var stopp i staden Luansha för att proviantera mat för nio personer under en vecka. Efter matinköpen fortsatte färden till Kanyenda och vår skola och vi var framme vid sextiden onsdag kväll.
Vi hade en intensiv och hektisk vecka i Kanyenda. Vi packade julklappskassar till alla skolbarnen med olja och tvål i. Mängder av kläder och skor skänktes till de behövande. Skor behöver många. Det är svårt att få tag i skor och de är väldigt dyra i Zambia. I början såg vårt boende som vi kallar Volontärhuset mest ut som ett klädupplag, men lagret minskade dag för dag.
På Fredagen var det julfest. Barnen hade övat sånger och danser som de visade upp för oss. Min egen lille fadderkille Misheck, som nu hunnit bli hela 11 år, dansade och visade prov på den rythmkänsla som jag tror alla människor i Zambia har. Stolt var jag i alla fall. Barnen fick sina julgåvor och de fick mat. Vi lekte med barnen, hoppade långrep och dansade små grodorna bl a.
En särskild solskenshistoria är den om Benita, den lilla flickan med vattenskalle som alltid blev buren av sin mamma på ryggen. Elsie Sandberg ordnade så att en gåstol kom till Benita i Zambia. Nu kan Benita gå utan gåstol, till och med springa om än lite vingligt, hon går i skolan och är med de andra barnen. Hennes bror hjälper henne med gåstolen de fem kilometrarna det tar att gå till skolan. Hon har fått ett liv!
Söndagar är det kyrkdag. Alltid lika roligt när man är i Zambia. Den här gången blev det också en helt fantastisk dag eftersom vännerna Yvonne och Stefan passade på att gifta sig. Hela kyrkan var festsmyckad och det förekom mycket sång och dans. Yvonne och Stefan trädde in i kyrkan, förekomna av en liten kille i mörk kostym och en flicka i vit klänning, en lite större flicka höll Yvonnes släp. Lars-Gunnar höll vigselakten och gav även brudparet många fina och tänkvärda ord att ta med sig på livets väg framöver. Vi var alla mycket berörda av denna fina stund.
Yvonne och Stefan bjöd alla i kyrkan på mat och dryck och en väldig fest tog vid. Det blev en minnesvärd dag för alla, inte endast för brudparet!
Vårt Volontärhus har nu alltså begåvats med en Bröllopssvit…
Våra olika fadderbarn kom till oss och vi passade alla på att tala med dem, fota och överlämna gåvor vi hade med oss. Det är fantastiskt att se faddrar och fadderbarn tillsammans. Lyckliga ansikten som blir fotade för att ha minnen kvar. Lyckan att se ett barn i fattigdom få några gåvor och se glädjen. Mitt eget fadderbarn Misheck och jag träffades så mycket vi kunde och hade fint tillsammans. När vi skildes efter våra dagar i Kanyenda rördes både Misheck och jag till tårar. Men vi ska ju ses igen!
Efter dagarna i Kanyenda flög vi från Ndola till South Luangwa National Park i östra Zambia. Vi bodde tre dagar på Mfuwe Lodge och således inne i själva nationalparken. Det visade sig vara mycket spännande. Efter mörkrets inbrott fick man inte själv gå till det lilla hus man bodde i utan att ha sällskap av en vakt med ficklampa. Djuren kunde gå fritt i området och det kunde bli farligt rentav.
Min rumskamrat Gerd och jag bodde i ett hus vid floden. Våra närmaste grannar var ett antal flodhästar som höll högljudd låda för det mesta och även på nätterna. Ibland trodde vi att flodhästarna flyttat in till oss i rummet…. Så illa var det förstås inte. Men Nello hade en rejäl krokodil på kanske två och en halv meter utanför sitt hus…
Vi gjorde åtskilliga safariturer och hade fina upplevelser. Vi såg bl a en leopard som förnämt klev över vägen. En grupp på nio lejon såg vi ett par gånger. Den sista gången var de på jakt och vi såg dem en efter en smyga ner i en sandbank och formera sig till jakt på en flodhäst. Vi såg också en massa andra djur; elefanter, giraffer, zebror, olika bockdjur, hyenor, fåglar av olika slag m m. Den mest fantastiska upplevelsen missade jag dock personligen. Sista morgonen for fem i gruppen på tidig safari och fyra personer tog det lugnt på morgonen och packade bagaget. Och just den morgonen kom elefanterna och klev in i lodgen och uppför trapporna som man kan se dem göra om man tittar på Mfuwe Lodges hemsida. Detta var ju lite svårt att smälta för oss som varit morgonsömniga…
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi i Malawi, vid Malawisjön. Det var intressant att få se lite av detta ganska okända land, mycket fattigt också måste poängteras. En skola besöktes och det var en ganska sorglig upplevelse med ingen mat till barnen och sådär 150 barn i varje skolgrupp.
Baden i Malawisjön slog dock det mesta! Underbart klart och varmt vatten och där kunde man bada och snorkla och simma och bara njuta.
Det var en fantastisk resa vi Zambia-vänner gjorde nu i november! Vi får göra nytta, vi får hjälpa människor som har det svårt och vi får vänner för livet. Själv är jag mycket tacksam över att jag får vara med om allt detta.
