Av INGELA STENMARK
TUPPEN från andra sidan den dammiga vägen gol helt klart på övertid hela tiden vi var i Kanyenda. Han startade sitt galande vid 02.30 på morgonen, klart och ljudligt hördes hans stämma. Ja, man lyckades somna om igen efter ett tag…
Det gäng faddrar som gästade skolprojektet i Kanyenda nu i maj var Lars-Gunnar, Anita, Sture, Margareta, Gerd och Ingela. Gunnar och Peter från Göteborg var också med; två elektriker som var till synnerligen stor nytta när de gick igenom elinstallationer och reparerade och nyinstallerade och dessutom lärde ut av sina kunskaper till de zambiska arbetarna i projektet.
Resan till Kanyenda var bara den ett äventyr i sig! Gemensam avfärd från All-Resor kl 10.30 fredagen 8 maj och flyg Landvetter-Arlanda. Efter väntan där, då vi trivsamt satt i grupp och drack kaffe och pratade om vad som komma skulle, åkte vi med Ethopian Airlines via stopp i Frankfurt till Addis Ababa. Där kunde vi njuta av liggstolar och till och med sova en stund innan det bar av till Ndola i norra Zambia.
Väl framme vid flygplatsen stod delar av personalen från Kanyenda och sjöng för oss. Man blir sällan så fint välkomnad efter en lång resa. Vi strålade samman med Gunnar och Peter på flygplatsen De hade landat där strax för oss efter att ha varit ett par dagar på safari i Kenya. Vi stuvade in oss själva och vårt enorma bagage i två större bilar med släp. Så stopp i staden Luanshya för att inköpa mat. När vi väl kom fram till volontärhuset i Kanyenda på lördagen var det redan svart afrikansk tidig natt.
Första morgonen i Kanyenda var det söndag och besök i kyrkan. Alltid en begivenhet med mycket sång och dans av olika körer och tal av många olika personer. Lars-Gunnar talade en stund som han brukar, alltid inspirerande och innerligt.
Dagarna rann på med en massa olika aktiviteter. Gerd och Margareta hjälpte skräddaren att hålla sykurs för några damer. Det blev verkligen lyckat. De åtta symaskinerna var flitigt upptagna av intresserade damer. Vi lekte med barnen, delade ut gåvor och kläder, träffade våra fadderbarn så mycket vi kunde, var med på möten med vårdnadshavare, lärare och övrig personal samt den zambiska styrelsen. En dag åkte vi till staden Kitwe och hann utföra en massa ärenden samt äta god lunch på restaurang och besöka en souvenirmarknad.
Den unge elektrikern Peter lyckades alltid ha en skock unga pojkar omkring sig. Peter visade bl a hur man får fram intressanta ljud genom att blåsa i blad. Peter hade tuff cowboyhatt och armband och killarna tyckte han var hur cool som helst.
Fina stunder i Kanyenda tillbringade vi med att sitta på vår breda trappa till volontärhuset. Rakt fram såg vi de fyra lärarbostäderna, kullen med de svenska och zambiska flaggorna vajande, den dammiga landsvägen, där då och då ett ekipage med åsnor och oxar och vagnar passerade. Vid andra sidan såg vi kokerskans öppna kök, skolbyggnaderna med en grind som stängs för natten. Längre bort finns hönshus med flitiga hönor i, garage med bl a traktorn. Majsodlingar längs vägen, tomater, kål. Nyplanterade fina träd som ger behaglig skugga i den afrikanska hettan.
Den afrikanska kvällen och natten är så speciell. Stjärnhimlen är helt underbar. Hela himlen strålar av stjärnor och man blir så glad av att titta på allt detta förunderliga. Cikadorna sjunger, det hörs lite ljud i fjärran. Ett och annat ljus. Annars är det mörkt, kompakt svart afrikanskt mörker.
Har man förlorat sitt hjärta till Afrika finns det alltid en bit kvar, även när man rest hem igen till det trygga välordnade livet i Sverige.
För drygt 10 år sedan fanns inget av detta! Skolprojektet i Kanyenda var bara ett stycke lerig mark. Så fantastiskt mycket det har hänt sedan dess.
Personligen är jag tacksam att få vara med om förändringen och framåtskridandet. Verksamheten med alla barnen i Kanyenda har fått stort värde i mitt liv. Precis som min egen lille fadderkille Misheck.
