Ingela och Misheck

Av INGELA STENMARK

Jag kände redan för dig innan jag hade träffat dig. Jag tittade in i dina vackra ögon på fotot av dig. En ny känsla spirade i magtrakten.

Jag träffade dig för första gången för endast några dagar sedan. Jag var spänd och full av förväntan. Jag kände genast igen dig från fotot. Du tittade blygt på mig, men så småningom höll du tryggt min hand och vi kunde bekanta oss med varann. Du fick en plastpåse med några saker i och du tog kassen och sprang iväg med den efter ett tag.

Dagen efter såg jag dig igen. Du hade en ny fin T-shirt med Snobben på dig och nya fina skor. Jag var så stolt över dig. Vi höll varann i handen, vi dansade runt med andra på en stor fest. Du tittade efter mig litet då och då under dagen, även när jag var upptagen med arbete.

Till slut fick vi en stund för oss själva. Jag tog fram ett vitt papper och skrev ditt namn och mitt namn och en del andra meningar och ord. Du skrev efter mig, kvickt och smart. Jag trodde hjärtat skulle sprängas av stolthet. Du är så duktig.

Dagen före avresan hade jag möjlighet att hälsa på dig i ditt hem. Ditt hem är en hydda i Zambias fattigaste del. Du var smutsig, klädd i trasor, du hackade på åkern. När du fick syn på bilen och på mig lyste det av lycka i dina ögon och du kom mig till mötes. Jag kramade dig, höll dig i handen och talade om för dig att jag var så glad att se dig. Du visade mig målarboken då fått av mig och hur fint du hade färglagt bilen Blixten och Bärgarn och de andra kompisarna. Jag var så stolt över dig. Du hade färglagt så fint så fint.

Vi vinkade länge länge efter varann när bilen for iväg från ditt hem. Jag såg ditt lilla fina ansikte från dörröppningen, fram och vinka, fram och vinka. Jag ville bara gråta. Jag vill så gärna träffa dig igen.

Misheck, jag älskar dig så innerligt. Du är åtta år och mitt fadderbarn i Zambia.