Av INGELA STENMARK
När jag sluter ögonen och dagdrömmer lite tänker jag inte på de där vajande palmerna vid sandstränderna i Västindien eller alla tjattrande djur vid djungeln i Equador… Faktiskt inte.
Jag tänker på en solstänkt dammig liten väg mellan vajande majsfält. En och annan vacker blomma finns vid kanten, och då och då hörs kvittrande fåglar och fjärilar fladdrar förbi. Vägen är ganska smal och krokig, men mitt hjärta har fastnat där, vid denna väg.
Vägen ligger intill Zambias Barns volontärhus i Kanyenda.
En tidig morgon gick jag där, tupparna gol för fullt och de aktiva kvinnorna sopade sina hyddor och gårdsplanen framför dem. De tittade stort på mig men nickade vänligt när jag ropade mitt Good morning! Överallt leende ansikten och vänliga blickar. Hyddorna är inte stora och inte märkvärdiga men det går alldeles utmärkt att bo där. Anspråken är inte som våra och för allt i världen, vädret är ju inte heller detsamma…..
Jag gick samma väg med min älskade lille fadderkille Misheck vid handen. Vi talade så förtroendefullt och fint med varandra. Jag kände solen värma oss, mina solglasögon lånade jag gärna ut. Misheck gillade att vara fotomodell. Vi vandrade längs majsen, vi pekade på fjärilarna som fladdrade förbi. En fågel kvittrade fint i någon buske. Vägen är ju krokig och smal, men den innebär så mycket kärlek för mig. Vandringarna där med lille Misheck har blivit högtidsstunder som jag plockar fram då och då, när regnet och det vanliga livet håller på att ta bort lite glädje inuti.
Då går mina tankar gärna till min egen krokiga landsväg och då lättar allting. Jag får ett leende på läpparna igen.
Jag gick en stund på vägen även när det snart skulle börja skymma. Mörkret kommer fort i Zambia så det blev inte så långa stycken jag gick. Men dofterna, den underbara himlen, värmen, de vänliga människornas glada rop till mig när de kom gående eller cyklande, allt detta får bevaras inuti mig. Någonstans inom många av oss finns ett stycke Afrika i våra hjärtan. Jag är glad och stolt att få tillhöra denna skara. Att bli fadder i Zambia är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Det har gjort mitt liv rikare, jag får uppleva så mycket och jag får lov att göra nytta och orsaka glädje. En del av mitt hjärta finns där i Zambia, för alltid.