- 14 maj 2020
- 6 min läsning

Vårt besök i Zambia

av Göran & Anna-Lisa Forsell

Sedan några år tillbaka har vi fadderbarn i Zambia. Som fadderförälder bidrar man med pengar till barnens skolgång. Vi har nu tre fadderbarn Memory, Favour och Doreen. Alla barn har engelska förnamn och ett efternamn på det inhemska språket Lamba.

Anna-Lisa och jag på trappan till volontärhuset med våra tre fadderbarn Doreen, Memory och Favour

Zambias barn ordnar ett par gånger per år resor till Zambia för faddrar som vill besöka sina fadderbarn. Vi deltog på en sådan resa den 4–12 maj 2016, hela gruppen bestod av 12 personer. I dessa 12 personer ingår då våra reseledare och grundare av verksamheten i Kanyenda. Vi såg verkligen fram emot att för första gången besöka Afrika, Zambia och att få träffa våra fadderbarn.

Skolan är grundad av en privat familj, Elsie och Lars-Gunnar Sandberg, bor i Herrljunga, som har jobbat i Zambia från och till genom åren. De har också etablerat organisationen Zambias Barn, som är en registrerad organisation med ett 90 konto. Det är den organisation som ansvarar för skolverksamheten i Kanyenda.

Vi reste med Ethiopien Airlines från Arlanda till Ndola med byte i Addis Ababa i Etiopien. I Ndola mötte oss sedan anställda och barn från skolan i Kanyenda. Färden från Ndola till Kanyenda skulle därefter fortsatta med skolans egna bilar, men först skulle vi hämta ut allt bagage, totalt 550 kilo och stuva in detta i bilarna. Därefter gick färden söderut mot Kanyenda via staden Luanshya, en resa på totalt cirka 12 mil.

På vägen hade vi en del ärenden att uträtta, vi skulle växla pengar och handla mat, två äventyr bara det. Dessa två aktiviteter skulle genomföras i Luanshya, den stad som ligger närmast Kanyenda, vårt mål.

Vi börjar med växling av pengar. Då begav vi oss till en av de lokala bygghandlarna i staden. Det var naturligtvis gamla bekanta till Lars-Gunnar, som skötte förhandlingen, medan vi andra gick runt i butiken och kikade på byggmaterial, verktyg och redskap. Det går inte att jämföra med en svensk bygghandel, det är exempelvis ont om trämaterial. Här bygger man med lertegel och cement. Växlingen från US dollar till den lokala valutan Kwacha skedde inne på kontoret på andra våningen och avlöpte till allas belåtenhet.

Så fortsatte färden till mataffären. En relativt stor affär ungefär som en medelstor livsmedelsbutik i Sverige. Här fanns det mesta att köpa men det var inte särskilt billigt. Vi lastade in matvarorna i bilarna och åkte de sista fem milen till Kanyenda. När vi till slut kom fram till Kanyenda och skolan och till det volontärhus vi skulle bo i var det mörkt. Det mörknar tidigt på dessa breddgrader redan vid 19-tiden och ljusnar vid 6-tiden.

På trappan till volontärhuset stod all personal och några elever och sjöng för oss när vi klev ur bilarna. Människorna här är fantastiska sångare och det blev den första häftiga upplevelsen.

Sen blev det urlastning, lite uppfräschning och sedan middag hemma hos Golden Taulo, skolans lokala chef. Det serverades ris och kyckling och det smakade jättebra.

Därefter så blev det läggdags och det var skönt med lite vila.

Vistelsen i Kanyenda kan jämföras med att bo i en fjällstuga. Man bäddar, städar och lagar mat gemensamt och det är vi ju vana vid så det var inga problem. Det finns två toaletter och två duschar i huset, men endast kallvatten. Vi hade det trevligt och bekvämt och el för det mesta. Som fadder bor man fritt i Volontärhuset men vi delar på kostnaden för maten. Det är ett bra boende.

Det fanns en del uppdrag som det var behov av att genomföra. Så det blev ett dugnadsarbete i Kanyenda och vi gjorde jättemycket de följande dagarna.

Alla deltagare som var med på resan bidrog med arbete kring skolan på olika sätt, vi målade, bytte lås, drog el, murade ugn och försökte hålla reda på och dela ut alla medskickade gåvor till fadderbarn.

Jag hade som uppdrag att vara skolfotograf. Det innebar att jag skulle ta porträttbilder på alla barn som sedan skulle användes till att göra id-kort för skolans elever. Skolbarnen var lediga när vi kom ner men kallades in särskilt för fotograferingen en dag innan skolan började igen. Skolan har cirka 450 elever inskrivna. Alla elever bor inom gångavstånd från skolan och det innebar att inte enbart eleverna kommer utan även anhöriga och mindre barn. Det blev ett intensivt första möte med de zambiska barnen och folket i Kanyenda. Folket vi möter i Kanyenda är mycket vänliga och välkomnande, både vuxna och barn, alla ska hälsa i hand och det blev en mycket tilltalande, häftig upplevelse.

Skolfotografering börjar och jag får instruktioner för hur det hela möjligen kan gå till. Uppdraget var att fota alla barn, i detta myller av zambiska barn som man tycker ser väldigt lika ut, och hålla koll på namn och vem som är vem. Med hjälp av lärarna gick det ändå rätt så bra, alla fick ha en namnskylt som kom med på bilden. Det var en fin upplevelse att träffa alla barn på detta sätt, ett barn framför kameran och 20-30 barn runt mig själv, och det var viktigt att stå så nära mig som möjligt. Jag stod på knä och fotade så det blev nära kontakt med många barn. När jag reste mig och fick händerna fria så ville barnen hålla i mina händer och jag hade då ett barn i varje finger.

Barnen ville gärna ha nära kontakt med oss. Det var så när man rörde sig ute på skolområdet så kom det en liten hand eller fler som ville ha kontakt och vara med. Eftersom det officiella språket i Zambia är engelska så läser barnen engelska redan tidigt i skolan. Därför går det att prata med nästan alla barn.

Ett uppdrag var att dekorera en tråkig skolvägg som resulterade i några djur och flaggor. I ett par klassrum målades alfabet och siffror på väggarna.

En murad ugn fanns också på önskelistan och det jobbet började med att åka till bygghandeln för att köpa material. Sedan murades det en ugn och den blev väldigt fin.

Huvudsyftet med fadderresorna till skolan i Kanyenda är inte i första hand att arbeta utan att umgås och träffa sina fadderbarn. När vi åkte ner till Zambia hade vi två fadderbarn, Memory och Doreen. Vi hade så klart en hel del grejer med till barnen, kläder, skor, skolmaterial och så lite leksaker. Det är väldigt roligt att kunna lämna sina gåvor direkt till barnen ofta tillsammans med förälder eller annan anhörig. Vi var hemma hos både Memory och Doreen och lämnade grejer.

Ofta är det så att de barn som går i skolan bor hos någon anhörig, mormor, syster etc. Mycket sällsynt att papporna finns i närheten, men det finns familjer i byarna, runt omkring skolan, där även papporna finns hemma. Skolan har inget elevboende utan alla barn måste bo hemma eller hos någon släkting.

När man väl är därnere och träffar barn och vuxna så får man hela tiden frågor från fattiga mammor att ta just hennes barn som fadderbarn. Det är ibland svårt att säga nej men man måste naturligtvis. Men det blev ändå så att vi i vår grupp åtog oss några nya fadderbarn. Vi tog själva Favour en tjej på 5 år som nytt fadderbarn. Blessing 3 år fick också en fadderfamilj.

På söndagar är det kyrkobesök i den lokala kyrkan i Kanyenda. Zambia är ett kristet land och religionen är viktig. Vi svenskar är gudstjänstens hedersgäster och har en upphöjd placering längst fram i kyrkan. Söndagsskolbarnen inleder med fantastisk sång och dans. Därefter börjar de vuxna sångarna att sjunga och dansa. En jättetrevlig upplevelse. Som gäster hade vi också förmånen att bli bjudna på mat efter gudstjänsten. Det blev majsgröt med kyckling och sallad, man äter med händerna det finns inga bestick.

Det blev en minnesvärd resa och vi ser fram emot att åka ner igen nästa år.

Vill du vara med och bidra till den skolverksamhet som Zambias Barn bedriver kan du bli fadderförälder för ett barn. För 200 kr/månad hjälper du ett barn i Zambia, att få gå i skolan. Det räcker till fri undervisning, ett mål mat om dagen måndag till och med fredag.

Vill du skänka ett engångsbelopp så går det naturligtvis också bra. Just nu pågår en brunnsborrning som är möjlig tack vare särskilda bidrag.

Kontakt med Zambias Barn: Hemsida: www.zambiasbarn.org Facebook: Insamling Zambiasbarn Epost: info@zambiasbarn.org

Faktaruta Zambia

Zambia är ett land utan kust i Södra Afrika och gränsar till Angola i väst, Kongo-Kinshasa och Tanzania i norr, Malawi i öst, och Mocambique, Namibia, Botswana och Zimbabwe i söder. Landets namn kommer från Zambesifloden. Vid gränsen mot Zimbabwe finns Victoriafallen.

Huvudstad: Lusaka med cirka 1 miljon invånare. Officiellt språk: Engelska, lokalt språk Lamba Befolkning: 13miljoner. Valuta: Kwacha

Gruvnäringen är omfattande i landet och koppar är den viktigaste källan till exportinkomster. På det torra platålandet odlas mest Majs och tobak.